Min Auratransformation™

Min egen AuraTransformation™

Under våren 2011 fick jag ( läs mer om mig här, eller här) veta/ höra att min yngsta dotter är ett typiskt Indigobarn, och min nyfikenhet väcktes.
Jag sökte information och hittade en del, sakta men säkert började förstå saker på ett helt annat sätt.
Av ren slump … eller?  Nä jag tror ju inte det, efteråt har jag så klart förstått att detta var meningen.

På mejlen kom en inbjudan till en föreläsning om Indigobarn, kristallbarn och framtidens vuxna, med Therese Lindberg och Malin Sand . Detta var i början på oktober 2011 och  jag trodde att jag gick för mina barns skull, men insåg snabbt att detta var för mej.

Jag insåg att det inte var konstigt att jag inte kunde hålla kvar min energi och varför jag aldrig kände mig pigg, hur mycket jag än tog hand om mig själv.
Jag såg helt plötsligt en lösning för min egen del, jag skulle äntligen få bli ”mig själv” igen.

Jag förstod varför så många vuxna har svårt att förstå barn och ungdomar.
Jag förstod varför många ungdomar inte riktigt vet var de hör hemma. De har ju en blandning av den nya energin och den gamla energin i sitt system. Ett ben på varje sida, och det måste vara förvirrande för många.
Jag var  lite förbannad när jag gick hemåt, varför hade jag inte fått veta detta tidigare, det var ju det här jag hade väntat på hela mitt liv…
Äntligen visste jag att ”nu skulle det hända saker”

Jag gick direkt hem och bokade min AuraTransformation™ via mejl. Jag berättade för min man om detta och han blev besviken över att jag inte bokat åt honom också … vilket jag då såklart gjorde.
Vi åkte till Stockholm i slutet på november -11 för våra behandlingar, fyllda av förväntan.

För min del så var det en lugn behandling, jag hade ingen aning om hur det skulle gå till, jag skämtade om att det inte heller spelade någon roll om man så skulle stå naken och hoppa, så rätt kändes det.
Vi satt fot mot fot, behandlaren och jag, tyst och lugnt och energierna jobbade, ibland blev jag vansinnigt trött och sen väldigt pigg, det kändes att det hände saker i kroppen men på ett lugnt sätt. Kände hur vissa energier gick rätt in i hjärtat.
Jag hade förväntat mej en aha-upplevelse, men i det avseendet blev jag nog lite besviken.
När den nya balanskroppen kom på plats infann sig en härligt trygg känsla. Just detta är en av de viktigaste anledningar till att göra behandlingen, utan skydd runt omkring sig kan kroppen inte ladda,
se gärna HÄR:

Den största direkta förändringen både fysiskt och psykiskt var att jag helt plötsligt var helt hemma i mej själv, jag kunde känna att jag blivit ”hel”.
Kroppen pirrade av energi och jag lade mej och vilade några timmar medan maken fick sin behandling.
Jag kunde helt plötsligt andas obehindrat genom näsan, något som jag inte minns att jag någonsin kunnat göra tidigare under hela mitt liv. Detta kan jag fortfarande göra.

Dagen efter var det dags för balansering och då spred sig ett lugn i kroppen. Jag kände mig nyförälskad, i mig själv…

Väl hemma så stirrade hundarna ut mej/oss några dagar, de kände igen oss men ändå inte….
Jag klarade snabbt av att hämta tillbaka, och behålla min egen energi, vilket gjort att jag sakta men säkert blivit piggare.
Tiden innan min AuraTransformation™ så  var jag konstant trött och energilös. Jag kände mej som en stor ballong med hål, där luften/energin pös ut direkt, den fysiska kroppen orkade nästan ingenting och skillnaden nu efteråt är enorm.
Min intuition som varit hyfsad har blivit otroligt mycket starkare och jag har lättare att känna vad som är rätt för mej själv.
Till skillnad från alla andra behandlingar jag provat på, där resultatet varit snabbt/direkt men sen snabbt klingat av, så känner jag nu att det går framåt hela tiden, sakta men säkert.
Jag har ett helt annat skydd runt kroppen, påverkas inte alls av andra människors energier på samma sätt som förut, jag kan umgås med ”energitjuvar” utan att vara helt slut efteråt.
Jag känner tydligare vad jag behöver för att må bra och har en grundtrygghet, för nu när den finns där, inser jag att jag saknat den  hela mitt liv.
Sakta men säkert så rensar kroppen ut gamla cellminnen, som satt sig som värk i kroppen, så rent fysiskt mår jag bättre och bättre. 
Har fått tydliga ”tidigare liv upplevelser” som hjälpt mej att se varför jag reagera som jag gör, och därmed kan ändra mitt förhållningssätt till omgivningen och vissa saker.

Allt detta har skedde inom loppet av 6 månader och det fanns mer positivt som väntade.

En rolig beskrivning jag hörde om AuraTransformation™ är:

  • Att ha kvar sin själsaura är som att köra en gammal Saab
  • Att göra en AuraTransformation™  är som att få en ny Mercedes med alla finesser, men inte riktigt veta hur allt fungerar.
  • Att sedan vara färdigkristalliserad är som att ha en Porsche med allt och klara av att hantera den fullt ut

Ibland behöver man blicka bakåt för att se hur mycket som gått framåt, och här är en liten tillbakablick av vad som varit – och vad som är LIVET för mig NU!

Jag köpte mig förra veckan ett par röda skinnstövlar, med klack!!! Jag kan dessutom ha dem på mig och använda dem UTAN att få ont i fötterna… det har inte hänt sedan tonåren. Underbart att känna en sån glädje över en sak som detta , för det är STORT för mig!

Går jag tillbaka 10 år i tiden såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag hade konstant värk i händer, fötter och rygg. Bechterews och Reiter var autoimmuna sjukdomar som läkarna trodde jag kunde ha. Jag konstaterades Hlab27+, alltså att jag hade en hög benägenhet för dessa sjukdomar. Tröttare och tröttare blev jag, trots att jag sov mer och mer. Bentäthetsmätning som visade osteporos redan vid 35 års ålder var inte roliga nyheter. Kortisolproduktionen i min kropp fungerade inte som den skulle och inflammationer hörde till vardagen, framförallt regnbågshinnan i ena ögat var utsatt. Jag provade skolmedicin mot värken, och var under nästan två veckor smärtfri – vilken lycka! Men… sedan kom den tillbaka, trots värktabletter och atrosmedicn. Jag valde då att sluta, istället för att öka dosen för tredje gången. Jag gick ner i arbetstid, för att helt enkelt överleva, men inkomst behövs ju också för överlevandens skull.
Det är nu ca 8 år sedan jag gav bort alla mina skor med klackhöjd mer än 2 cm, jag accepterade då att det t.om gjorde för ont att ha foten i böjt läge stillasittandes, så att gå i dem var inte att tänka på, bättre att de kom till användning och jag blev bara ledsen av att se dem.

Jag hankade mig fram under några år, tills min yngsta tjej blev sjuk. Några riktigt tuffa år, vi människor är fantastiska vad vi kan när vi måste, men det kostade också på. När jag kunde börja slappna av och få känna efter hur jag och min fysiska kropp mådde, blev jag livrädd.
Det är nu ungefär tre år sedan och jag var i katastrofalt skick.
Jag kunde inte läsa längre, bokstäverna och orden flyttade på sig och jag såg inte vad som stod.
Minnet fungerade inte alls.
Jag klarade inte ens att gå med hundarna runt vårt hus vissa dagar, och de dagar jag gjorde det så sov jag några timmar efter den ansträngande promenaden.
Sjukgymnasten dömde ut mig och sa rent ut att jag skulle förbereda mig på att mitt liv skulle se ut så här, med konstant värk och trötthet, det fanns inte så mycket att göra åt det. Det bästa för mig, var att lära mig hantera smärtan. Att fibron nog tyvärr inte skulle bli bättre, och att jag inte skulle räkna med att bli arbetsför igen.
Sömnbehovet var ca 16 timmar per dygn, blev det mindre så fungerade jag inte alls.
Sjukvården erbjöd antidepressiv medicin, något annat fanns inte som kunde hjälpa menade de. Jag har alltid varit noga med vitaminer, mineraler och stöttade upp mer och mer alternativt istället. Men kroppen orkade inte ta emot, kändes det som. Jag tror inte jag visade för så många hur dålig jag egentligen var, vi är många som är fantastiska på att ”bita ihop”…
men jag väljer att blicka tillbaka en kort stund, och minnas ibland för att njuta desto mer av nuet.

Och jag som tycker att det gått sakta…
Fick höra härom veckan att jag vävnadsmässigt, fysiskt, är ca 25 år idag, för 4 år sedan var jag närmare 80. Jag jobbar och lever igen. Min förhoppning är att fler faktiskt ser att det finns möjligheter, det brinner jag för, inte för min skull, utan för alla de som skulle kunna göra en snarlik resa tillbaka till livet.

Det har inte gått sakta, det har gått med en rasande fart, jag är tacksam och jag gläder mig åt att se fler runt omkring mig ta steget.
Så just nu så är jag lycklig över att kunna gå i mina nya skor, eftersom just det, säger mig så ofantligt mycket ♥♥♥
Annelie / januari 2014

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *