Att kapitulera som ”duktig Flicka” ..,

och även vinna tillbaka sig själv ♥

Att köra slut på sig själv, förstå och bli förstådd. För dig som själv är på gränsen eller lever nära nån som är utmattad

Jag har alltid haft massor med driv, ork, vilja och förmåga att göra saker.

Jag har alltid gjort massor, jobbat, ställt upp, töjt mina gränser.

Jag tyckte om det. Jag tyckte om bekräftelsen i att vara duktig och jag älskade att se resultaten i det jag gjorde.

Till sist orkade jag inte mer. Det blev helt enkelt för mycket …

Det började med fysiska symptom, som värk, jag blev tröttare och tröttare. [Kunde inte då förstå varför …]

I takt med att dessa symptom blev värre och värre, försvann också en stor del av glädjen i det jag gjorde. Mer och mer kändes som krav, istället för som tidigare ”det hade ju bara varit roligt”.

Efter en mycket kaotisk och icke-själv-vald period kom kapitulationen som en käftsmäll.

Jag, som alltid orkat, kunnat och haft viljan .., orkade och klarade nästan ingenting …

Känslorna inom mig, var fruktansvärda. Jag slog på mig själv, för att jag var så värdelös, inte orkade, var trött, rent av dödligt trött och apatisk.

Jag kände mig totalt värdelös eftersom jag nu inte kunde göra allt som jag tidigare under mitt liv fått bekräftelse för. Just nu, i detta skede kände jag mig verkligen helt betydelselös.

Här behövde jag, bli validerad och sedd. Jag behövde ha vänner och familj som stod vid min sida och ”älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest” är viktiga ord att tänka på för de närstående.

Jag behövde ingen som fixade mig, jag behövde få släppa kontrollen. Jag behövde slippa ta emot dömande från omgivningen, jag var ju och hade alltid varit den som dömt mig själv hårdast. Hur skulle jag klara av att sluta med det så länge jag fortfarande kände ifrågasättande från min omgivning …

Jag behövde istället få känna att jag vågade kapitulera och visa hur djävligt det kändes. Jag behövde någon, några bredvid mig som förstod att det inte handlade om dem, utan att det handlade om mig när jag fick utbrott, grät, skrek eller inte ens svarade på tilltal. Jag behövde kravlös närvaro, där jag inte fick skuldkänslor för den jag just nu var och hur jag kände mig.

En förståelse för att ”vattenglaset” var på bredden fullt och det lilla obetydliga kunde få jättestora känslor att svämma över. Som att barnen köpt hem pizza åt mig som inte orkade laga mat, och jag skrek för att de glömt att säga till om att ”ta bort kronärtskockan”, eller mannen som lagade mat, av omsorg undrade om jag ville ha ris eller pasta och jag blev arg för att få fler val att ta ställning till. Att betydelselösa bagateller, skapade kaos, fick mig att rasa och jag inte i stunden själv förstod det som hände, hur jag reagerade. Då behövde jag mina nära som hade perspektivet att förstå, och inte ta åt sig.

När jag fick det, alltså tillåtelse att visa känslor, ladda ur dem och ändå bli sedd, validerad, mött med medkänsla och älskad så kunde jag slappna av och även själv tillåta mig att känna mina egna känslor.

Då kunde spiralen stanna, för att så småningom vända igen. När jag fått tillåtelse av mina nära och därmed också kunde tillåta mig själv att få äga mina egna känslor, känna dem och då hitta tillbaka ♥

 

Det här är min uppfattning, mina tankar & sanning

Hoppas även du fått
något med dig på vägen ♥

Med Kärlek♥
Annelie

#auratransformationgavmigkraftattvarajag

©Annelie Boström 

Certifierad Auraförmedlare™

Massör & Hälsoinspiratör

Balansbutiken – Universell Balans
Sörbygatan 74 | 802 55 Gävle
 
076 – 367 86 86
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *